Mirror Digital Clock, Umeå university
28 mirrors hanging in thin wires from the ceiling,
Motors are lifting/lowering the mirrors, forming a digital clock.
Comission for Akademiska hus.
Statenskonstråd project leader: Jörgen Nilsson. -2006
Tidens glidande balett på Umeå universitet
– om ett verk av Albin Karlsson
av Jan Åman
Men om kraften bleve mig beskärd så länge att jag kunde fullborda mitt verk, skulle jag först och främst visa hur människorna även om de därmed skulle visa sig groteska, förutom den ringa plats som står dem till buds i rummet, upptar en som är betydligt större, en plats som är omätligt utsträckt, eftersom de likt jättar nedsänkta i årens djup samtidigt har beröring med epoker skilda åt genom en ändlös räcka av dagar – en plats i Tiden.
Med dessa ord avslutar Marcel Proust På spaningen efter den tid som flytt. I den allra sista meningen, efter sju långa och vindlande band kommer till sist, i en enda om än lång mening, förklaringen. Människan är inte en sak utan två. Dels sig själv som individ, något som i sin mänskliga futtighet gärna ter sig som en rätt grotesk figur. Dels som en del av ett större, av tiden. Och det är också detta som romansviten så oöverträffat berättar. Allt skvaller, alla intriger, förälskelser, fåfängligheter, groteskerier och absurditeter kräver detta omfång – dessa tusen och åter tusen sidor – som sprider sig över åren för att bli en del av ett större. Ett större som faktiskt också ger en försonande sida till det groteska.
Tiden både avslöjar och förmildrar sanningen.
Därför passar Prousts avslutande mening också som inledning till Albin Karlssons verk för tillbyggnaden till Umeå universitets bibliotek. Det Albin Karlsson åstadkommit i Umeå är nämligen inte bara hans bästa verk. Det är ett av de allra starkaste verk för offentlig miljö som gjorts i Sverige på lång tid. Detta för att det inte bara är ett så sublimt verk i sig, utan för rummet och sammanhanget också skänker det ytterligare dimensioner.
Verket skapas och återskapas ständigt av att det hänger från taket i ett universitetsbibliotek. Rakt under det sitter studenter och forskare. Det hänger med andra ord mitt i kunskapens, ordens – och tidens – mitt. Det hänger där man sitter och timme efter timme och tar till sig av annans kunskap och försöker göra den till sin. Där man säkert svär över att tiden både är för lång (och tråkig) och för kort (inför tentan). Och där andras kunskap ständigt påminner om att andra än en själv minsann lyckats, att de gått från att inhämta kunskap till formulera sin egen, i egna böcker och publikationer.
Ett bibliotek är på samma sätt som Marcel Prousts romansvit en behållare. Bok står vid bok. Kunskap, tankar, ord, erfarenheter av vitt skilda slag finns samlade på ett och samma ställe, i ett och samma rum. Till del med forskningens försök till objektivitet. Annat med fokus på det personliga eller intima. Allt sida vid sida och, som Proust beskriver, nedsänkt i årens djup så att skilda epoker kommer i nästan fysisk beröring, pärm mot pärm.
Jag tror alla med erfarenhet av universitetsstudier har upplevt ungefär samma sak. Att studera tar tid. Det kräver en ofantlig mängd tid. Och detta på ett sätt som världen utanför – eller efter – universitetet aldrig tillåter. När man är där förstår man inte vidden av det. Och inte heller att det förmodligen aldrig kommer att bli så igen. Eftersom världen utanför universitetet bygger på mycket kortare tidsintervaller.
Men att studera är också att ta in tid. Andras tid. Att ta in det som andra kommit fram till. I andra tider. I andra rum. I andra sammanhang. Att ta in det och göra det till sitt eget. Att se sig – åter – i ett proustskt perspektiv, som en del av ett större tidsspann. Att från andras språk skapa sitt alldeles egna.
Albin Karlsson har alltid varit upptagen av tiden. Första gången jag själv hörde talas om honom var när han ställde ut en klocka på gamla Konstfack. Men det var en klocka som inte liknade någon annan. Klockan såg vid en första anblick ut som en monokrom målning. Men istället för att som Luciano Fontana skära hål på duken, förvandlade Albin Karlsson dukarna till tidsmaskiner. Små piggar tryckte ut siffrorna bakom den sträckta duken så att tidens fysiska utsträckning blev nästan obehagligt närvarande.
Detta verk följdes av flera, allt mer raffinerade. Albin Karlsson tar vara på ett arv från den rörliga konstens hjältar, från PO Ultvedt, Jean Tingeley, Marcel Duchamp och de andra. Men där föregångarna lekte fram rörliga maskiner som saknade den normala industriproduktions logik och funktionalitet är Albin Karlsson mer lågmäld. Klockan tickar inte längre. Mekaniken syns inte. Albin Karlssons verk rör sig – glider – osynligt, långsamt. De är lika mycket väntan som händelse.
Albin Karlsson har experimenterat med olika tekniker. Han har låtit värme stilla förvandla ett faxpapper från vitt till svart. Han har låtit lim smälta i exakta tidsintervaller från taket så att det förgångna skapar en märklig ziguratliknande skulptur på golvet.
I biblioteket på Umeå universitet stannar inte Albin Karlsson vid verket i sig. Duken är borta. Och tidens obönhörliga gång har blivit en stilla och ständigt pågående glidande mekanisk balett som fångar rummet precis som det är. Och som det är i tiden, med dem som sitter där just då, med det damm som finns där i varje ögonblick. Det fångar rörelser, sammanhang, människor och arkitektur.
Och därmed blir den ensamma läsaren i salen inte längre ensam. Han eller hon blir en del av ett större, av det flöde i tiden som Marcel Proust talade om. Och som Albin Karlsson för över till vår tid. Visst finns här klassiska referenser, till Pistoletto, till Alhambras vattenspeglar eller Fredrik Wretmans spegelgolv. Men Albin Karlsson har gjort något alldeles eget av tiden. Han låter tiden morfa sig själv, den glider stilla som vore det en dataanimering i taket.
Förr, det vill säga alldeles nyss, räckte det med att vi lärde oss att ta in kunskap. Och det räckte med att vi blev duktiga specialister. Nu, när världen globaliserats och digitaliserats, räcker inte det. Vi måste göra något alldeles eget av kunskapen. Och då handlar det om att skapa något nytt genom att göra egna kopplingar. Att inkludera allt som finns i rummet och se sammanhang istället för stuprör. Och det är just det som Albin Karlssons glidande tidsbalett med sublim enkelhet visar.
